Skip to content

Kategori: Förberedelse Indonesien

En vecka till avfärd

 

HeJ!

På onsdag sitter jag på ett flyg. Det är nämligen sex dagar tills jag reser. Det känns konstigt att det är så kort tid kvar. Samtidigt känns det skönt att bara åka. Utlandsupphållet är höjdpunkten med året och det har jag ställt in mig på i sisådär 10 månader nu. Blandade känslor med andra ord. Jag tänkte vi skulle se hur tankarna går när man ska försvinna bort till ett främmande land i ca 20 veckor:

Egentligen hade jag tänkt att publicera det här igår, när det var exakt en vecka kvar. Det låter lite bättre med ”En vecka kvar” än ”Sex dagar kvar” Men så blev det inte.

-Jag har fortfarande inte fått tillbaka min väska som jag glömde på bussen. Det suger. Men mamma har kontakt med bussbolaget så förhoppningsvis är den tillbaka när jag kommer hem.

-Tiden har gått sjukt fort. Hallå, vad är det som händer egentligen? är en fråga som jag ställer mig ofta

-Jag vet inte om jag är redo. Det spelar för övrigt ingen roll. Lika bra att dra av plåstret och åka.

-Jag har fortfarande inte börjat packa. Här är det Hakuna Matata som gäller.

”Travel light” är mitt motto på vägen ner. Det är bra så kan jag fylla upp väskan med saker på vägen hem.

-Jag kommer sakna min familj. Men det har jag haft på känn ganska länge

-Men att jag kommer sakna människor jag känt i 10 veckor var jag inte inställd på. Det är lite sorgligt men fint också.

-Jag är så otroligt glad över att slippa kylan i år. Skönt med fyra extra månader av sommar.

-Behöver för övrigt köpa solkräm

-Jag är taggad på att se hur jag, och resten av teamet, kommer tackla alla utmaningar som väntar. Om det är något jag har lärt mig av Norge så är det att man växer när livet utmanar än.

Japp, så känns det i mitt huvud för tillfället. Nu börjar nedräkningen där allt blir för sista gången. Sista torsdagen i Norge för i år, sista skoldagen, sista lunchen och så vidare.

 

 

 

 

 

Leave a Comment

30 dagar kvar…

Idag är det 30 dagar kvar tills planet anländer till Indonesien. Av kliver en svensk samt sju norrmän som ska vara där fram till mitten av mars. Åh det ska bli så roligt tänker jag. I nästa sekund inser jag att det kommer vara slitsamt att vara i ett främmande land med ett främmande klimat.

Den största utmaningen tror jag kommer vara teamet. Vi har inlagd tid för teambuilding på schemat. Det är just för att teamet ska fungera, trots alla utmaningar. Jag ser framemot att möta en ny kultur med en annan typ av mat, väder och klimat (sol!). Men jag kan samtidigt föreställa mig att det kommer finnas sämre stunder. Exempelvis när man har hemlängtan och man vet att det dröjer 10 veckor tills man träffar sin familj.

Förra årets team var på bröllop flera gånger och det vill jag också gå på. I Indonesien kan du gå på bröllop om du känner någon som känner någon som känner brudgummen. Det är väl inte för mycket begärt att få en inbjudan en gång?

Varje gång någon frågar vad jag ska göra i Indonesien inser jag att jag har ganska dålig koll. Men jag har förstått det som att det finns en helt annan kultur där man hälsar och pratar med de man träffar på de gatan.Det kommer bli en helt annan typ av samtal. Dessutom kommer jag få praktisera min indonesiska. Det tror jag blir roligt.

Det jag tror kommer sätta avtryck är alla människor man kommer möta. Människor som har det mycket sämre ställt än mig. Trots det delar de med sig mer generöst av det lilla de har. Att möta den fattigdomen som finns i Indonesien tror jag kommer ta mig ur min lilla västerländska ”bubbla”. Framförallt för att man får perspektiv och inser hur otroligt privilegierad man är.

30 dagar kvar! Jag vet att den kommer gå snabbt. Väldigt snabbt. Så som den alltid gör.

Leave a Comment

Att lära sig indonesiska

Vi har börjat förbereda oss inför utlandsuppehållet. Vi ringer vaccinmottagningen och skickar in papper. Lektioner ges i ämnen som fältkunskap och språk. Jag vet inte hur ni tyckte att språklektionerna i skolan var. Mina favoritlektioner var de i alla fall inte och det vet jag att jag inte var ensam om.

Jag tror det grundläggande problemet är att man inte ser meningen med det. Man läser språket i 5-6 år men ändå kan man bara hålla ett enkelt samtal på. Då är det inte konstigt att motivationen och intresset försvinner.

Nu när jag lär mig indonesiska är det annorlunda. I Indonesien kan nästan ingen engelska. Själva poängen med uppehållet är att lära känna lokalbefolkningen och tja, det underlättar om man kan språket.

Jag har visserligen bara haft en lektion så man ska inte dra för höga växlar. Men det betonas starkt att lägga ner tid på språket. Nästan alla har laddat ner språkappen Duolingo. Än är motivationen fortfarande på topp.

Att indonesiska är ett konstruerat språk underlättar väldigt mycket. Det innebär väldigt lite grammatik. In princip sätter man bara ihop orden till meningar. Smidigt!

Vi har ca 2 h språk i veckan samt språkskola när vi väl anländer. Numera kan jag fraser som Nama saya. Hedvig (jag heter Hedvig), apa kabar? (Hur mår du?) och samasama (bara trevligt). Vissa ord blir otroligt roliga på indonesiska. Typ! ”Jag har det fint” blir saya beik-beik. Det uttalas ungefär saya bajkbajk. Omöjligt att inte dra på smilbanden.

Leave a Comment